Förbjud islam i Sverige!

Muhammed enligt Nordisk Familjebok

Muha’mmed eller M o h a’m m e d (oriktiga äro formerna Muhamed, Mahomed o.d., hvaremot M e h e m e d är en turkisk form af samma ord, af arab. muhammed, ett partic. pass., som betyder "högtlofvad"), religionsstiftare, föddes i Mekka omkr. 570 e. Kr. (enligt den vanliga beräkningen 20 april 571; dock är för hela hans lif före utvandringen till Medina 622 kronologien ganska osäker). Han var son af Abdallah af Haschims till kureischiternas stam hörande släkt, och hans fullständiga namn var därför, efter sonen Kasims födelse: Abu-l-Kasim Ibn Abdallah.


Sedan Abdallah dött (kort före eller efter M:s födelse) och lämnat sin familj i stor fattigdom, blef M., som vid 6 års ålder förlorat äfven sin moder, Amina, upptagen af Abu Talib, en af hans nio farbröder. Han egnade sedan denne trofaste bekyddare barnslig vördnad och tillgifvenhet. Som gosse skall han ha försörjt sig med att valla får, och det är ovisst, om han någonsin, som det påstås, medföljt Abu Talib på handelsresor till Syrien. I sitt 25:e år trädde han i tjänst hos en rik köpmans änka, Chadidja (mindre god form Chadid-sja), och som kameldrifvare, icke som ledare, medföljde han hennes handelskaravaner åt alla håll. Men denna torftiga lefnadsställning förändrades snart genom hans giftermål med den betydligt äldre Chadidja.


Med henne hade han två söner och fyra döttrar. Sönerna afledo vid späd ålder, och för att lindra Abu Talibs bekymmer för en talrik familj upptog han dennes yngste son, Ali. M. lefde nu som rik köpman. Men efter någon tid började han egna sig åt religiösa betraktelser, uppfyllde ifrigt alla af fädernas tro föreskrifna fastor och böner samt kunde ofta under den heliga fastemånaden Ramadan draga sig undan för flera dagar till det ensliga berget Hira i närheten af Mekka. På detta sätt förbereddes den världshistoriskt betydelsefulla vändning i hans lif, som vanligen anses infalla i hans 40:e år. Redan före M:s tid hade bland de arabiska stammarna, till en del genom judisk eller kristen inverkan, vissa religiösa rörelser yppats, och det var icke ovanligt att höra ansedda män ifra för en renare tro och gudsdyrkan än fädernas lära (se I s l a m).

Kristendomen hade (omkr. 600) trängt ganska djupt in i Arabien, dels i n. från Syrien, dels i Jemen från Abessinien. Dock måste man antaga, att omvändelsen både bland de bofaste och än mer bland de kringvandrande araberna varit tämligen ytlig. Mer inflytelserika voro på denna tid judarna, som haft en betydande makt i Jemen ända till abessinernas inträngande (i början af 6:e årh.) och i det nordliga Hidjaz egde en mängd blomstrande kolonier, anlagda af flyktingar efter Jerusalems förstöring. I synnerhet i Jatrib (det senare Medina) voro judarna talrika; och om de också mera sällan gjorde proselyter, utöfvade de dock genom större bildning, litterär tradition och sina heliga skrifter ett stort inflytande på alla religiöst anlagda sinnen.


M:s fädernestad, Mekka, var däremot en hufvudort för den fornarabiska religionen, som där i Kaba (se d. o.) hade sin heliga centralpunkt. Dit företogos stora vallfärder flera gånger om året, och i själfva verket lefde den midt i en ofruktbar trakt belägna staden uteslutande på de dagligen kommande och gående pilgrims- och handelskaravanerna. Under det att M. ingenting visste om kristendomen annat än några förvridna och sedan i koranen upptagna legender, hade han däremot genom umgänge med judar från Jatrib fått tillfälle att lära känna rätt mycket af deras religiösa tro. Däremot är det alldeles säkert att, om han också kunde läsa och skrifva, han dock ej kunde läsa vare sig judiska eller kristna skrifter på hebreiska, arameiska eller grekiska. Och någon öfversättning af sådana på arabiska fanns så mycket mindre, som det icke torde ha existerat någon enda arabisk bok före koranen.


Den betydande judiska insatsen i M:s lära härledde sig således uteslutande från hans samtal med judar och de renare religiösa begrepp han därigenom mottog. Men den egentliga drifkraften till den nya vändningen i hans lif fanns dock hos honom själf på det sätt, att han under sina ensliga betraktelser kommit till den fulla öfvertygelsen, att han blifvit af Gud utkorad till hans sändebud och profet. Och om man med samtidens störste kännare af semitismen anser, att det äkta semitiska profetkallet icke var en spådomskonst, utan låg däri, att själen småningom fylles af en stor religiös idé och slutligen gripes däraf med sådan kraft, att den oemotståndligt drifves att framställa denna idé för människorna som en dem genom henne som Guds redskap meddelad frälsningssanning, så var äfven M. otvifvelaktigt en sådan profetisk natur, öfvertygelsen, att Gud är blott en, att afgudarna äro idel fåfänglighet och att deras dyrkan framkallar Hans vrede och fruktansvärda straff, denna genom undervisning och egna betraktelser vunna öfvertygelse grep honom med profetisk kraft.


Från denna stund måste han egna sitt lif åt predikan för människorna för att rädda dem från helvetets eld och omvända dem till den ende sanne Guden. Han var således ingen bedragare i vanlig mening; men å andra sidan kan han icke heller på något satt i andlig höghet jämföras med gamla testamentets stora profeter, en Joel eller en Esaias. Det var från början något sjukligt i hans upprörda själstillstånd, och denna sjuklighet, som yttrade sig i epileptiska anfall, gaf honom den första anledningen att tro, att han vore gripen af osynliga makter. Under dessa anfall störtade han omkull "som en drucken man", blef röd, fradgade och "uppgaf läten som en ung kamel".


Ofta trodde M., att han var besatt af onda andar, och han drefs däraf till förtviflan och tankar på själfmord. Men genom egna betraktelser och andras intalan - en släkting, som öfvergått till judendomen, trodde sig häri igenkänna profetians tecken - blef han snart öfvertygad, att Guds ande fått makt med honom och att hans kroppsliga lidanden voro beviset på hans utkorelse. Därtill kommo helt naturligt drömmar och syner (hallucinationer), som än mer stärkte honom i hans tro. Men var han nu af Gud kallad att förkunna och sprida en renare lära, så måste allt underordnas detta höga mål och ingen hänsyn tagas till arten af de använda medlen.

Att han tillät sig mångahanda "fromma svek" och ofta lät sina "uppenbarelser" komma som direkt försvar af dylika, är obestridligt. Men lika orätt, som det vore att anse de otaliga bedrägerier, som begåtts och ännu (t. ex. hos katolikerna i fråga om "under") begås "ad majorem Dei gloriam", för verk af afsiktlig ondska, då de ha sin grund i en verklig, men ensidig och hänsynslös fromhet, lika orätt vore att döma M. efter enskilda handlingar och utsagor, som i och för sig ej kunna försvaras som sedliga. Denna hos M. småningom rotfasta öfvertygelse om en särskild gudomlig kallelse fick sin första bestämda form, då han en natt under andaktsöfningar på berget Hira trodde sig genom ängeln Gabriel erhålla den uppmaning från Gud, som innehålles i koranens kap. 96, 1-5 (enligt den vanliga åsikten det äldsta stycket i koranen). Detta anses ha inträffat i M:s 40:e år, och från den stunden, léjlat el-kadr, "allmaktens (eller "beslutets") natt", räkna hans bekännare början af hans profetiska sändning.


De förste, som trodde på den nya lärans två hufvudsatser: la ilaha Il-Allah, "det finnes ingen gud utom Gud", och Muhammed rasul Allah, "M. är Guds sändebud", voro hans hustru Chadidja, hans fyra döttrar, den unge kusinen och fostersonen Ali, den redlige, allmänt aktade Abu Bekr och den trogne slafven Said, som sedan blef en af de förnämsta auktoriteterna för den rätta korantexten. Uppenbarelserna kommo nu allt emellanåt, och de gudomliga orden uppskrefvos för hvarje gång på palmblad, remsor af läder, pergament, tyg o.d. af någon troende, som M. tillkallat för detta ändamål. Hvarje särskild uppenbarelse kallades aja, "under", men flera sammanhängande aja kunde naturligtvis meddelas på samma gång. Sedermera samlades dessa uppenbarelser och ordnades redan under M:s lifstid i "kapitel" (sura, eg. ’rad", "ordning"), där hvarje aja bildar, hvad vi kalla en "vers".


Formen var den för all högre arabisk stil vanliga rimmade prosan, än bildrik och högstämd, som oftast under den första perioden, än nykter och förståndig, någon gång platt och osmaklig. Det enda gemensamma draget är, att Gud själf alltid införes talande (stundom i 3:e pers.) till M., till de troende eller till olika slags otrogna. Men M:s predikningar och anspråk på gudomlig sändning möttes blott af hån och förakt, äfven från hans närmaste släkt. Endast Abu Talib förblef hans trofaste beskyddare, utan att dock själf någonsin kunna förmås till omvändelse. Lika fientlig visade sig hufvudmassan af Mekkas befolkning, de mäktige kureischiterna, och blott småningom kunde M. genom sina glödande skildringar af paradisets fröjder och helvetets kval öka antalet af sina anhängare.


Men det hån och de förföljelser, för hvilka dessa voro utsatta, ledde snart till en första utvandring (hedjra, hidjra) af troende till Abessinien, i hvilket kristna land de trodde sig kunna räkna på skydd mot sina hedniska landsmän. På detta sätt kämpade M. för sin nya lära mot mekkanernas ständigt växande förbittring i en tid af (sannolikt) tolf år. Därunder sökte han dels själf, dels genom utsända anhängare verka på kringboende stammar, i närliggande städer, såsom Ta°if (s.ö. om Mekka), cch i synnerhet på de vid vallfärderna ankommande pilgrimsskarorna, men med obetydlig framgång. Däremot lyckades han omsider att för islam vinna en mängd ansedda män i Jatrib af de där mäktiga stammarna Chazradj och Aus samt därigenom göra ett slut på dessas långvariga inbördes stridigheter.


Af denna framgång leddes han nu till tanken på en ny större utvandring, och sommaren 622 företog han denna s. k. hedjra (se d.o.), hvarifrån muhammedanerna började en ny tidräkning. Deltagarna i flykten kallades el-muhadjiriin, "medflyktingarna", till skillnad från de i Medina bosatte troende, hvilka gästvänligt upptogo flyktingarna och därför fingo heta el-ansar, "hjälparna" (bäggedera inbegripas ännu i dag i de dagliga bönerna och välsignelserna under det gemensamma namnet el-ashab, "följeslagarna").


I Jatrib, som därefter erhöll namnet Medinet en-nébi, "profetens stad", eller El-medme, "staden", intog nu M. en helt annan ställning än i Mekka. Han lät genast uppbygga en moské för de troende, införde el-adan, "kallelsen" till bön från minaretens topp, i st.f. de kristnas klockor och judarnas basuner, förändrade kibla (se d.o.) från Jerusalem, som det förut varit efter judarnas föredöme, till Kaba (se d.o.) och anslog åt de fattige en bestämd tiondeafgift (zakat).


Af den fornarabiska religionen upptog han allt, som lät förena sig med islams stränga monoteism, och särskildt vallfärderna till Kaba med alla deras ceremonier och plägseder. Äfven i M:s enskilda lif inträdde åtskilliga förändringar. Sedan Chadidja dött redan före hedjran, äktade han Abu Bekrs tioåriga dotter, Aischa, som sedermera blef den förnämsta auktoriteten för alla af traditionen samlade utsagor af profeten. Men M., som förut haft blott en enda hustru, tog sig nu, vid några och femtio års ålder, den ena hustrun efter den andra (tillsammans 14) utom en mängd frillor och hade med dessa flera döttrar, men inga söner.


De gudomliga uppenbarelserna fortgingo i samma form som förut. I dessa Medinauppenbarelser, som utgöra omkr. en tredjedel af koranens innehåll, uppträder M. med mera myndighet än förr mot sina fiender, icke blott de otrogne mekkanerna, utan äfven de båda partier, som ännu stodo emot honom i Medina. Dessa voro dels de s.k. el-munafikun, ’hycklarna", som af rädsla skenbart underkastat sig M., men i hemlighet motarbetade honom, dels judarna, som nu sågo sin andliga öfverlägsenhet ställas i skuggan af den nya läran. Dessutom fortfor M. oaflåtligt och numera med stor framgång att utbreda islam bland de arabiska nomadstammarna nära och fjärran.


Mot Mekka, som alltid var det yttersta målet för hans ansträngningar, begynte han en krigisk politik, i det han genom ständiga och lyckliga anfall på de dit tågande eller därifrån kommande karavanerna i betänklig grad skadade dess handel. Detta ledde slutligen till öppen fejd mellan de båda städerna, och med 300 man mot 950 mekkaner, anförda af omajjadernas stamfar, Abu Sufjan, vann M. (624) den mångbesjungna segern vid Badr (en liten karavanstation med källa, s.v. om Medina). Det rika bytet, af hvilket M. tog 1/5 för egen räkning (hvilken andel sedermera blef kalifens bestämda lott), betydde icke så mycket som det moraliska inflytandet af denna oväntade framgång. Från denna stund växte M:s makt och erkännande som Guds "sändebud" med förvånande hast.


Han uppträdde nu som eröfrare och utsände hvarje år åt alla håll expeditioner, som dels med våld omvände tredskande stammar, dels genom utsikt till rika byten lockade ännu flera till fredlig underkastelse. De slagne kureischiterna förberedde emellertid ett hämndekrig mot M., och redan året därpå angrepo de Medina med en här af 3,000 man. Med blott en tredjedel af denna styrka måste M. bjuda dem spetsen och led ett svårt nederlag vid foten af berget Ohod (en timmes väg n. om Medina). Det nedslående intrycket däraf visste dock M. att till en del motverka genom några kort därefter företagna lyckliga expeditioner, dels mot den stora arabstammen Asad, dels mot den mäktiga judiska stammen Nadir.

Men snart hotade en ny fara, då kureischiterna i början af 627 med en här, som lär ha uppgått ända till 10,000 man, framryckte mot Medina. M. lät genast gräfva en graf kring staden, och med detta enkla hjälpmedel kunde han uthärda 40 dagars belägring, hvarefter fienderna själf mänt aftågade. Men då M. i början af år 628 med en stor skara troende ville göra en vallfart till Mekka, vägrades honom inträde i staden. Sedan han lägrat sig vid Hudaibija, på gränsen af Mekkas heliga område, kom det där, efter allehanda svårigheter, till en fredlig uppgörelse mellan honom och hans fiender. Under de två följande åren underkufvade M. åter en mängd stammar, och efter den oväntade underrättelsen om ett nytt fredsbrott från kureischiternas sida kunde han tåga mot Mekka i början af år 630 med 10,000 beduiner och nästan utan motstånd intaga sin fädernestad. Hans första handling var då att förrätta sin andakt i Kåba och där nedslå alla afgudabilder.


Sedan samma öde vederfarits de flesta hedniska tempel i Hidjaz och Nedjd, kunde M. under sin återstående lifstid njuta glädjen af att ha omvändt större delen af sitt land till islam. Mot hösten s.å. företog han ett stort fälttåg med ända till 30,000 man mot det bysantinska riket. Men hären kom aldrig längre än till Tebuk, ungefär halfvägs mellan Medina och Jerusalem; och sedan M. där mottagit de kringboende kristna stammarnas hyllning, återvände han till Medina (jan. 631). Den verkliga anledningen till det plötsliga återtåget är ej känd; så mycket är emellertid säkert, att det vidtutseende företaget aldrig omfattats med någon allmännare sympati af M:s anhängare, och stämningen i hären torde därför efter framkomsten till Tebuk ha varit sådan, att M. och hans rådgifvare ansågo säkrast att vända om.


Hans välde sträckte sig nu i alla händelser till Arabiens aflägsnaste trakter, mycket längre än de mekkanska helgedomarnas dyrkan hade räckt. Den persiske ståthållaren i Jemen såväl som detta lands småfurstar underkastade sig, sydkustens riken skickade sändebud med gåfvor, och många kristna stammar i n., ö. och s. erkände sig skattskyldiga. I mars 632 företog M. sin sista vallfart, "afskedets vallfart", till Mekka och påbjöd då en mängd borgerliga och religiösa stadgar, bland hvilka den om det rena månåret utan skottdagar. Efter sin återkomst till Medina insjuknade den då mer än sextioårige mannen och dog med hufvudet i Aischas sköte 8 juni 632, hvarefter han begrofs på samma ställe, där han dött. (Om hans graf och grafmoskén se Medina med fig.)


M:s släkt fortplantades endast genom den yngsta af Chadidjas fyra döttrar, Fatima, som i sitt giftermål med M:s kusin och fosterson Ali erhöll sönerna Hassan och Hussein. De från dessa härstammande ätterna motsvara (ungefärligen) Europas adel, och deras medlemmar ega rätt till titeln scherif, "adel", och att bära grön turban. - Till sitt yttre skildras M. som mager och bredaxlad, af medellängd, med stort hufvud, svart krusigt hår, stora svarta ögon, långt skägg och ljuslett hy. Mellan skulderbladen hade han ett födelsemärke eller en utväxt, som ansågs som "inseglet" på hans gudomliga sändning. Hans sätt var vänligt och vördnadsbjudande, mildt mot besegrade fiender och aldrig tyranniskt mot anhängarna.


Oaktadt en efter flykten till Medina inträdd märkbar förändring till det sämre, hvartill hörde planmässig svekfullhet, någon gång grymhet och framför allt begäret efter sinnliga njutningar, förblef han dock i allmänhet en godmodig och medgörlig man. Han afslog ogärna en bön, och då två utslag voro möjliga, föredrog han i regel det mildare. Sträng konsekvens var för honom främmande både i lifvet och i läran. Hans lefnadssätt var äfven under hans sista tid mycket enkelt, och de hedersbevisningar han fordrade hade ingenting stötande för arabernas frihetssinne. Han och hans talrika familj bodde i lerhyddor samt lefde hufvudsakligen af dadlar, bröd och mjölk, högst sällan kött.


Liksom de båda förste kaliferna lagade M. själf sina kläder och skor, och de slafvar, som tillföllo honom af krigsbytet, skänkte han till sina vänner. Hans enda lyx var vällukter. M. var ingen fältherre. Han saknade t.o.m. personligt mod, och under stridens timme sysselsatte han sig ofta med böner, men i motgången visade han ständigt stor ihärdighet och praktisk klokhet. Öfver M. komma väl alltid omdömena att utfalla högst olika alltefter den dömandes ståndpunkt; men åsikten, att han var en bedragare i vanlig mening, kan, som ofvan antyddes, icke längre anses hållbar. Från rent etisk synpunkt är M. allt annat än en stor man; men bristen på strängt sedligt medvetande och hans oklara tankar öfver alla andliga ting voro en oundviklig följd af den tid och det folk han tillhörde.


Från synpunkten af de världshistoriska följder, som hans lif medfört, måste M. däremot efter Jesus och Buddha räknas som den tredje i ordningen af jordens märkligaste män. Och då inflytandet och betydelsen af de tre världsreligioner, som från dessa män leda sitt upphof, måste till stor del anses bero på de skrifter, som för deras bekännare gälla som heliga och gudaingifna, så är det anmärkningsvärdt att, medan en försvinnande liten bråkdel af de kristnes bibel innehåller mästarens egna ord och t.o.m. förknippandet af hans lärjungars namn med de heliga skrifterna i några fall icke är höjdt öfver allt historiskt tvifvel, är däremot innehållet af islams heliga bok från början till slut med ytterst obetydliga undantag bevisligen utgånget från stiftarens egen mun. Därmed kommer ock denne i ett långt mer direkt förhållande till resultatet än hans båda föregångare. Men därför drabbas också hans sedliga värde så mycket starkare af domen öfver de mörka, på koranen direkt beroende skuggsidorna af islams religion.

Jfr Islam och Koran. - Litt.: Ibn Hischams (d. 833) arabiska biografi "Sirat sejjidna Muhammed", Ibn Saad, "Biographien Muhammeds, seiner gefährten und der späteren träger des Islams" (utg. på arabiska af Sachau m.fl. 1904 ff.), Nöldeke, "Das leben Muhammeds" (1863), Sprenger, "Das leben und die lehre des Muhammed" (3 bd; 2:a uppl. 1869), Krehl, "Das leben des Muhammed" (1884), Wellhausen, "Skizzen und vorarbeiten", IV (1889), Grimme, "Mohammed" (2 bd, 1892-95), Buhl, "Muhammeds liv" (1903), och Margoliouth, "Mohammed and the rise of Islam" (1905). H.A. (Herman Napoleon Almkvist)

postat av TF @ 16:32