Förbjud islam i Sverige!

Muhammed enligt Nordisk Familjebok

2008-11-28T16:32:00.008+01:00

Muha’mmed eller M o h a’m m e d (oriktiga äro formerna Muhamed, Mahomed o.d., hvaremot M e h e m e d är en turkisk form af samma ord, af arab. muhammed, ett partic. pass., som betyder "högtlofvad"), religionsstiftare, föddes i Mekka omkr. 570 e. Kr. (enligt den vanliga beräkningen 20 april 571; dock är för hela hans lif före utvandringen till Medina 622 kronologien ganska osäker). Han var son af Abdallah af Haschims till kureischiternas stam hörande släkt, och hans fullständiga namn var därför, efter sonen Kasims födelse: Abu-l-Kasim Ibn Abdallah.

Sedan Abdallah dött (kort före eller efter M:s födelse) och lämnat sin familj i stor fattigdom, blef M., som vid 6 års ålder förlorat äfven sin moder, Amina, upptagen af Abu Talib, en af hans nio farbröder. Han egnade sedan denne trofaste bekyddare barnslig vördnad och tillgifvenhet. Som gosse skall han ha försörjt sig med att valla får, och det är ovisst, om han någonsin, som det påstås, medföljt Abu Talib på handelsresor till Syrien. I sitt 25:e år trädde han i tjänst hos en rik köpmans änka, Chadidja (mindre god form Chadid-sja), och som kameldrifvare, icke som ledare, medföljde han hennes handelskaravaner åt alla håll. Men denna torftiga lefnadsställning förändrades snart genom hans giftermål med den betydligt äldre Chadidja.

Med henne hade han två söner och fyra döttrar. Sönerna afledo vid späd ålder, och för att lindra Abu Talibs bekymmer för en talrik familj upptog han dennes yngste son, Ali. M. lefde nu som rik köpman. Men efter någon tid började han egna sig åt religiösa betraktelser, uppfyllde ifrigt alla af fädernas tro föreskrifna fastor och böner samt kunde ofta under den heliga fastemånaden Ramadan draga sig undan för flera dagar till det ensliga berget Hira i närheten af Mekka. På detta sätt förbereddes den världshistoriskt betydelsefulla vändning i hans lif, som vanligen anses infalla i hans 40:e år. Redan före M:s tid hade bland de arabiska stammarna, till en del genom judisk eller kristen inverkan, vissa religiösa rörelser yppats, och det var icke ovanligt att höra ansedda män ifra för en renare tro och gudsdyrkan än fädernas lära (se I s l a m).

Kristendomen hade (omkr. 600) trängt ganska djupt in i Arabien, dels i n. från Syrien, dels i Jemen från Abessinien. Dock måste man antaga, att omvändelsen både bland de bofaste och än mer bland de kringvandrande araberna varit tämligen ytlig. Mer inflytelserika voro på denna tid judarna, som haft en betydande makt i Jemen ända till abessinernas inträngande (i början af 6:e årh.) och i det nordliga Hidjaz egde en mängd blomstrande kolonier, anlagda af flyktingar efter Jerusalems förstöring. I synnerhet i Jatrib (det senare Medina) voro judarna talrika; och om de också mera sällan gjorde proselyter, utöfvade de dock genom större bildning, litterär tradition och sina heliga skrifter ett stort inflytande på alla religiöst anlagda sinnen.

M:s fädernestad, Mekka, var däremot en hufvudort för den fornarabiska religionen, som där i Kaba (se d. o.) hade sin heliga centralpunkt. Dit företogos stora vallfärder flera gånger om året, och i själfva verket lefde den midt i en ofruktbar trakt belägna staden uteslutande på de dagligen kommande och gående pilgrims- och handelskaravanerna. Under det att M. ingenting visste om kristendomen annat än några förvridna och sedan i koranen upptagna legender, hade han däremot genom umgänge med judar från Jatrib fått tillfälle att lära känna rätt mycket af deras religiösa tro. Däremot är det alldeles säkert att, om han också kunde läsa och skrifva, han dock ej kunde läsa vare sig judiska eller kristna skrifter på hebreiska, arameiska eller grekiska. Och någon öfversättning af sådana på arabiska fanns så mycket mindre, som det icke torde ha existerat någon enda arabisk bok före koranen.

Den betydande judiska insatsen i M:s lära härledde sig således uteslutande från hans samtal med judar och de renare religiösa begrepp han därigenom mottog. Men den egentliga drifkraften till den nya vändningen i hans lif fanns dock hos honom själf på det sätt, att han under sina ensliga betraktelser kommit till den fulla öfvertygelsen, att han blifvit af Gud utkorad till hans sändebud och profet. Och om man med samtidens störste kännare af semitismen anser, att det äkta semitiska profetkallet icke var en spådomskonst, utan låg däri, att själen småningom fylles af en stor religiös idé och slutligen gripes däraf med sådan kraft, att den oemotståndligt drifves att framställa denna idé för människorna som en dem genom henne som Guds redskap meddelad frälsningssanning, så var äfven M. otvifvelaktigt en sådan profetisk natur, öfvertygelsen, att Gud är blott en, att afgudarna äro idel fåfänglighet och att deras dyrkan framkallar Hans vrede och fruktansvärda straff, denna genom undervisning och egna betraktelser vunna öfvertygelse grep honom med profetisk kraft.

Från denna stund måste han egna sitt lif åt predikan för människorna för att rädda dem från helvetets eld och omvända dem till den ende sanne Guden. Han var således ingen bedragare i vanlig mening; men å andra sidan kan han icke heller på något satt i andlig höghet jämföras med gamla testamentets stora profeter, en Joel eller en Esaias. Det var från början något sjukligt i hans upprörda själstillstånd, och denna sjuklighet, som yttrade sig i epileptiska anfall, gaf honom den första anledningen att tro, att han vore gripen af osynliga makter. Under dessa anfall störtade han omkull "som en drucken man", blef röd, fradgade och "uppgaf läten som en ung kamel".

Ofta trodde M., att han var besatt af onda andar, och han drefs däraf till förtviflan och tankar på själfmord. Men genom egna betraktelser och andras intalan - en släkting, som öfvergått till judendomen, trodde sig häri igenkänna profetians tecken - blef han snart öfvertygad, att Guds ande fått makt med honom och att hans kroppsliga lidanden voro beviset på hans utkorelse. Därtill kommo helt naturligt drömmar och syner (hallucinationer), som än mer stärkte honom i hans tro. Men var han nu af Gud kallad att förkunna och sprida en renare lära, så måste allt underordnas detta höga mål och ingen hänsyn tagas till arten af de använda medlen.

Att han tillät sig mångahanda "fromma svek" och ofta lät sina "uppenbarelser" komma som direkt försvar af dylika, är obestridligt. Men lika orätt, som det vore att anse de otaliga bedrägerier, som begåtts och ännu (t. ex. hos katolikerna i fråga om "under") begås "ad majorem Dei gloriam", för verk af afsiktlig ondska, då de ha sin grund i en verklig, men ensidig och hänsynslös fromhet, lika orätt vore att döma M. efter enskilda handlingar och utsagor, som i och för sig ej kunna försvaras som sedliga. Denna hos M. småningom rotfasta öfvertygelse om en särskild gudomlig kallelse fick sin första bestämda form, då han en natt under andaktsöfningar på berget Hira trodde sig genom ängeln Gabriel erhålla den uppmaning från Gud, som innehålles i koranens kap. 96, 1-5 (enligt den vanliga åsikten det äldsta stycket i koranen). Detta anses ha inträffat i M:s 40:e år, och från den stunden, léjlat el-kadr, "allmaktens (eller "beslutets") natt", räkna hans bekännare början af hans profetiska sändning.

De förste, som trodde på den nya lärans två hufvudsatser: la ilaha Il-Allah, "det finnes ingen gud utom Gud", och Muhammed rasul Allah, "M. är Guds sändebud", voro hans hustru Chadidja, hans fyra döttrar, den unge kusinen och fostersonen Ali, den redlige, allmänt aktade Abu Bekr och den trogne slafven Said, som sedan blef en af de förnämsta auktoriteterna för den rätta korantexten. Uppenbarelserna kommo nu allt emellanåt, och de gudomliga orden uppskrefvos för hvarje gång på palmblad, remsor af läder, pergament, tyg o.d. af någon troende, som M. tillkallat för detta ändamål. Hvarje särskild uppenbarelse kallades aja, "under", men flera sammanhängande aja kunde naturligtvis meddelas på samma gång. Sedermera samlades dessa uppenbarelser och ordnades redan under M:s lifstid i "kapitel" (sura, eg. ’rad", "ordning"), där hvarje aja bildar, hvad vi kalla en "vers".

Formen var den för all högre arabisk stil vanliga rimmade prosan, än bildrik och högstämd, som oftast under den första perioden, än nykter och förståndig, någon gång platt och osmaklig. Det enda gemensamma draget är, att Gud själf alltid införes talande (stundom i 3:e pers.) till M., till de troende eller till olika slags otrogna. Men M:s predikningar och anspråk på gudomlig sändning möttes blott af hån och förakt, äfven från hans närmaste släkt. Endast Abu Talib förblef hans trofaste beskyddare, utan att dock själf någonsin kunna förmås till omvändelse. Lika fientlig visade sig hufvudmassan af Mekkas befolkning, de mäktige kureischiterna, och blott småningom kunde M. genom sina glödande skildringar af paradisets fröjder och helvetets kval öka antalet af sina anhängare.

Men det hån och de förföljelser, för hvilka dessa voro utsatta, ledde snart till en första utvandring (hedjra, hidjra) af troende till Abessinien, i hvilket kristna land de trodde sig kunna räkna på skydd mot sina hedniska landsmän. På detta sätt kämpade M. för sin nya lära mot mekkanernas ständigt växande förbittring i en tid af (sannolikt) tolf år. Därunder sökte han dels själf, dels genom utsända anhängare verka på kringboende stammar, i närliggande städer, såsom Ta°if (s.ö. om Mekka), cch i synnerhet på de vid vallfärderna ankommande pilgrimsskarorna, men med obetydlig framgång. Däremot lyckades han omsider att för islam vinna en mängd ansedda män i Jatrib af de där mäktiga stammarna Chazradj och Aus samt därigenom göra ett slut på dessas långvariga inbördes stridigheter.

Af denna framgång leddes han nu till tanken på en ny större utvandring, och sommaren 622 företog han denna s. k. hedjra (se d.o.), hvarifrån muhammedanerna började en ny tidräkning. Deltagarna i flykten kallades el-muhadjiriin, "medflyktingarna", till skillnad från de i Medina bosatte troende, hvilka gästvänligt upptogo flyktingarna och därför fingo heta el-ansar, "hjälparna" (bäggedera inbegripas ännu i dag i de dagliga bönerna och välsignelserna under det gemensamma namnet el-ashab, "följeslagarna").

I Jatrib, som därefter erhöll namnet Medinet en-nébi, "profetens stad", eller El-medme, "staden", intog nu M. en helt annan ställning än i Mekka. Han lät genast uppbygga en moské för de troende, införde el-adan, "kallelsen" till bön från minaretens topp, i st.f. de kristnas klockor och judarnas basuner, förändrade kibla (se d.o.) från Jerusalem, som det förut varit efter judarnas föredöme, till Kaba (se d.o.) och anslog åt de fattige en bestämd tiondeafgift (zakat).

Af den fornarabiska religionen upptog han allt, som lät förena sig med islams stränga monoteism, och särskildt vallfärderna till Kaba med alla deras ceremonier och plägseder. Äfven i M:s enskilda lif inträdde åtskilliga förändringar. Sedan Chadidja dött redan före hedjran, äktade han Abu Bekrs tioåriga dotter, Aischa, som sedermera blef den förnämsta auktoriteten för alla af traditionen samlade utsagor af profeten. Men M., som förut haft blott en enda hustru, tog sig nu, vid några och femtio års ålder, den ena hustrun efter den andra (tillsammans 14) utom en mängd frillor och hade med dessa flera döttrar, men inga söner.

De gudomliga uppenbarelserna fortgingo i samma form som förut. I dessa Medinauppenbarelser, som utgöra omkr. en tredjedel af koranens innehåll, uppträder M. med mera myndighet än förr mot sina fiender, icke blott de otrogne mekkanerna, utan äfven de båda partier, som ännu stodo emot honom i Medina. Dessa voro dels de s.k. el-munafikun, ’hycklarna", som af rädsla skenbart underkastat sig M., men i hemlighet motarbetade honom, dels judarna, som nu sågo sin andliga öfverlägsenhet ställas i skuggan af den nya läran. Dessutom fortfor M. oaflåtligt och numera med stor framgång att utbreda islam bland de arabiska nomadstammarna nära och fjärran.

Mot Mekka, som alltid var det yttersta målet för hans ansträngningar, begynte han en krigisk politik, i det han genom ständiga och lyckliga anfall på de dit tågande eller därifrån kommande karavanerna i betänklig grad skadade dess handel. Detta ledde slutligen till öppen fejd mellan de båda städerna, och med 300 man mot 950 mekkaner, anförda af omajjadernas stamfar, Abu Sufjan, vann M. (624) den mångbesjungna segern vid Badr (en liten karavanstation med källa, s.v. om Medina). Det rika bytet, af hvilket M. tog 1/5 för egen räkning (hvilken andel sedermera blef kalifens bestämda lott), betydde icke så mycket som det moraliska inflytandet af denna oväntade framgång. Från denna stund växte M:s makt och erkännande som Guds "sändebud" med förvånande hast.

Han uppträdde nu som eröfrare och utsände hvarje år åt alla håll expeditioner, som dels med våld omvände tredskande stammar, dels genom utsikt till rika byten lockade ännu flera till fredlig underkastelse. De slagne kureischiterna förberedde emellertid ett hämndekrig mot M., och redan året därpå angrepo de Medina med en här af 3,000 man. Med blott en tredjedel af denna styrka måste M. bjuda dem spetsen och led ett svårt nederlag vid foten af berget Ohod (en timmes väg n. om Medina). Det nedslående intrycket däraf visste dock M. att till en del motverka genom några kort därefter företagna lyckliga expeditioner, dels mot den stora arabstammen Asad, dels mot den mäktiga judiska stammen Nadir.

Men snart hotade en ny fara, då kureischiterna i början af 627 med en här, som lär ha uppgått ända till 10,000 man, framryckte mot Medina. M. lät genast gräfva en graf kring staden, och med detta enkla hjälpmedel kunde han uthärda 40 dagars belägring, hvarefter fienderna själf mänt aftågade. Men då M. i början af år 628 med en stor skara troende ville göra en vallfart till Mekka, vägrades honom inträde i staden. Sedan han lägrat sig vid Hudaibija, på gränsen af Mekkas heliga område, kom det där, efter allehanda svårigheter, till en fredlig uppgörelse mellan honom och hans fiender. Under de två följande åren underkufvade M. åter en mängd stammar, och efter den oväntade underrättelsen om ett nytt fredsbrott från kureischiternas sida kunde han tåga mot Mekka i början af år 630 med 10,000 beduiner och nästan utan motstånd intaga sin fädernestad. Hans första handling var då att förrätta sin andakt i Kåba och där nedslå alla afgudabilder.

Sedan samma öde vederfarits de flesta hedniska tempel i Hidjaz och Nedjd, kunde M. under sin återstående lifstid njuta glädjen af att ha omvändt större delen af sitt land till islam. Mot hösten s.å. företog han ett stort fälttåg med ända till 30,000 man mot det bysantinska riket. Men hären kom aldrig längre än till Tebuk, ungefär halfvägs mellan Medina och Jerusalem; och sedan M. där mottagit de kringboende kristna stammarnas hyllning, återvände han till Medina (jan. 631). Den verkliga anledningen till det plötsliga återtåget är ej känd; så mycket är emellertid säkert, att det vidtutseende företaget aldrig omfattats med någon allmännare sympati af M:s anhängare, och stämningen i hären torde därför efter framkomsten till Tebuk ha varit sådan, att M. och hans rådgifvare ansågo säkrast att vända om.

Hans välde sträckte sig nu i alla händelser till Arabiens aflägsnaste trakter, mycket längre än de mekkanska helgedomarnas dyrkan hade räckt. Den persiske ståthållaren i Jemen såväl som detta lands småfurstar underkastade sig, sydkustens riken skickade sändebud med gåfvor, och många kristna stammar i n., ö. och s. erkände sig skattskyldiga. I mars 632 företog M. sin sista vallfart, "afskedets vallfart", till Mekka och påbjöd då en mängd borgerliga och religiösa stadgar, bland hvilka den om det rena månåret utan skottdagar. Efter sin återkomst till Medina insjuknade den då mer än sextioårige mannen och dog med hufvudet i Aischas sköte 8 juni 632, hvarefter han begrofs på samma ställe, där han dött. (Om hans graf och grafmoskén se Medina med fig.)

M:s släkt fortplantades endast genom den yngsta af Chadidjas fyra döttrar, Fatima, som i sitt giftermål med M:s kusin och fosterson Ali erhöll sönerna Hassan och Hussein. De från dessa härstammande ätterna motsvara (ungefärligen) Europas adel, och deras medlemmar ega rätt till titeln scherif, "adel", och att bära grön turban. - Till sitt yttre skildras M. som mager och bredaxlad, af medellängd, med stort hufvud, svart krusigt hår, stora svarta ögon, långt skägg och ljuslett hy. Mellan skulderbladen hade han ett födelsemärke eller en utväxt, som ansågs som "inseglet" på hans gudomliga sändning. Hans sätt var vänligt och vördnadsbjudande, mildt mot besegrade fiender och aldrig tyranniskt mot anhängarna.

Oaktadt en efter flykten till Medina inträdd märkbar förändring till det sämre, hvartill hörde planmässig svekfullhet, någon gång grymhet och framför allt begäret efter sinnliga njutningar, förblef han dock i allmänhet en godmodig och medgörlig man. Han afslog ogärna en bön, och då två utslag voro möjliga, föredrog han i regel det mildare. Sträng konsekvens var för honom främmande både i lifvet och i läran. Hans lefnadssätt var äfven under hans sista tid mycket enkelt, och de hedersbevisningar han fordrade hade ingenting stötande för arabernas frihetssinne. Han och hans talrika familj bodde i lerhyddor samt lefde hufvudsakligen af dadlar, bröd och mjölk, högst sällan kött.

Liksom de båda förste kaliferna lagade M. själf sina kläder och skor, och de slafvar, som tillföllo honom af krigsbytet, skänkte han till sina vänner. Hans enda lyx var vällukter. M. var ingen fältherre. Han saknade t.o.m. personligt mod, och under stridens timme sysselsatte han sig ofta med böner, men i motgången visade han ständigt stor ihärdighet och praktisk klokhet. Öfver M. komma väl alltid omdömena att utfalla högst olika alltefter den dömandes ståndpunkt; men åsikten, att han var en bedragare i vanlig mening, kan, som ofvan antyddes, icke längre anses hållbar. Från rent etisk synpunkt är M. allt annat än en stor man; men bristen på strängt sedligt medvetande och hans oklara tankar öfver alla andliga ting voro en oundviklig följd af den tid och det folk han tillhörde.

Från synpunkten af de världshistoriska följder, som hans lif medfört, måste M. däremot efter Jesus och Buddha räknas som den tredje i ordningen af jordens märkligaste män. Och då inflytandet och betydelsen af de tre världsreligioner, som från dessa män leda sitt upphof, måste till stor del anses bero på de skrifter, som för deras bekännare gälla som heliga och gudaingifna, så är det anmärkningsvärdt att, medan en försvinnande liten bråkdel af de kristnes bibel innehåller mästarens egna ord och t.o.m. förknippandet af hans lärjungars namn med de heliga skrifterna i några fall icke är höjdt öfver allt historiskt tvifvel, är däremot innehållet af islams heliga bok från början till slut med ytterst obetydliga undantag bevisligen utgånget från stiftarens egen mun. Därmed kommer ock denne i ett långt mer direkt förhållande till resultatet än hans båda föregångare. Men därför drabbas också hans sedliga värde så mycket starkare af domen öfver de mörka, på koranen direkt beroende skuggsidorna af islams religion.

Jfr Islam och Koran. - Litt.: Ibn Hischams (d. 833) arabiska biografi "Sirat sejjidna Muhammed", Ibn Saad, "Biographien Muhammeds, seiner gefährten und der späteren träger des Islams" (utg. på arabiska af Sachau m.fl. 1904 ff.), Nöldeke, "Das leben Muhammeds" (1863), Sprenger, "Das leben und die lehre des Muhammed" (3 bd; 2:a uppl. 1869), Krehl, "Das leben des Muhammed" (1884), Wellhausen, "Skizzen und vorarbeiten", IV (1889), Grimme, "Mohammed" (2 bd, 1892-95), Buhl, "Muhammeds liv" (1903), och Margoliouth, "Mohammed and the rise of Islam" (1905). H.A. (Herman Napoleon Almkvist)

Insändare

2008-11-28T16:24:00.002+01:00

Hej!

Minns någon den MORDHOTADE MUSLIMAN som var på tapeten för ett halvår sedan? Hon är fortfarande i livet, fastän numera är den MORDHOTADEMUSLIMAN ej längre mordhotad, numera är hon förolämpad, om man skall ställa tilltro till den utredande poliskommissarien. Hon är förolämpad över att inte ha blivit MORDHOTAD, ty därigenom går hon miste om sitt begärda skadestånd på 50.000. Som förolämpad får hon nöja sig med 10.000.

Oansvarigt och illasinnat har det framkastats en klart obefogad misstanke om att hon kanske skulle samarbeta med sin kriminalkommissarie beträffande skadeståndet -- i så fall ligger hon pyrt till -- då får hon bara 3.333, dvs hälften av vad poliskommissarien skall ha, ty enligt sharia är hon ju bara hälften värd som människa. Som kvinna har det sina klara nackdelar att ha underkastat sig den himmelska supertomten ALLAH. Hursomhelst, hon lär vara på väg till en oväldig svensk tingsrätt för att få utdömt sitt skadestånd. Tag del av den senaste utvecklingen av ärendet, som hittills har fått dansa en lustiger dans hos polisen; klicka här! eller googla MORDHOTADMUSLIMA!

http://mordhotadmuslima.110mb.com

Ny antiislamblogg

2008-05-18T19:56:00.002+02:00

På bloggen http://mordhotadmuslima.blogspot.com skriver man om en händelse som man tror ska bli vanligare här i Sverige "efterhand som friktionen mellan invandrare från främmande kulturkretsar och etniska svenskar ökar.

Händelsen har blivit polisanmäld av den muslimska parten som mordhot. På bloggen följer en skildring inklusive kommentarer på svenska i form av en motanmälan; denna finns också att läsa på forumet FLASHBACK/jurudik/ samt efterhand även på andra ställen.

Förbjud Koranen!

2008-01-12T23:03:00.000+01:00

I Holland vill Geert Wilders, partiledare för PVV, totalförbjuda Koranen - även i moskéer!

"Eftersom Mein Kampf är förbjuden bör vi kunna förbjuda även den här eländiga boken", sade Wilders hösten 2007. Han anser att Koranen är en fascistisk bok, som uppmuntrar till hat och mord.

Dansk bloggare ser gärna islam förbjudas

2008-01-02T08:50:00.000+01:00

Varför förbjuda scientologi, när islam är så mycket farligare? Kloka tankar hos danska Hodja. Se även Every Kinda People.

Obama är en avfälling från islam

2007-12-26T12:49:00.000+01:00

Barack Hussein Obama föddes som kenyansk muslim, och uppfostrades som indonesisk muslim. Som vuxen har han konverterat till protestantismen.

Enligt sharia är Obama en avfälling som det är varje muslims plikt att avrätta. I november 2008 blir han kanske USA:s president. Läs vad Daniel Pipes har att säga om saken.

Islamsk korruption genomsyrar poliskåren

2007-12-26T12:20:00.000+01:00

Igår skrev Gates of Vienna om mordet på den assyriske forskaren Fuat Deniz på högskolan i Örebro för lite sen. Varför händer inget? Brottsplatsen hade bokstavligen städats ren på bevis istället för att utsättas för en teknisk undersökning.

Deniz var en fiende till islam.

Ny, het förbjudislam-symbol!

2007-12-26T11:41:00.000+01:00

Religionernas kamp enligt Boumedienne

2007-12-25T18:44:00.000+01:00

"En dag kommer miljontals män att lämna den södra hemisfären för att ta sig till den nordliga. Men inte som vänner. De kommer att komma som erövrare och de kommer att erövra era länder genom att uppfylla dem med sina egna barn. Segern skall komma genom deras kvinnors livmödrar."

[Algeriets socialistisk-islamistiske president Houari Boumedienne i ett anförande inför FN:s generalförsamling 1974]

2006-10-26T08:46:00.000+02:00

Våra koloniala erövringar inspirerades och leddes av en aggressiv kristendom som om nödvändigt gick över lik - en livskraftig aggressiv kultur som andra kulturer inte kunde sätta sig emot.

Kännetecknande för modernismen är att den kristna kulturen numera saknar denna aggressivitet och t.o.m. förkastar den. Detta gör den kristna kulturen sårbar för andra kulturer som varken har vitalitet eller innehåll; vilket till största delen gäller för den muslimska kulturen. --- Pim Fortuyn

Terrorn är organiserad, tror Erixon

2006-07-09T09:37:00.000+02:00

Dagarna efter ettårsminnet av londonbomberna funderar Dick Erixon på hur den muselmanska terrorismen ska kunna stoppas.

Misslyckandet inom brittiska medier och brittisk politik att ställa de organisationer till svars som göder islamistiskt missnöje och uppmuntrar extremistiskt tänkande visar att liberalismen och demokratin fortsätter att kämpa i uppförsbacke.

Samtidigt som väl Erixon inser att londonbombarna utgjorde en helt autonom grupp, som på eget bevåg bestämde sig för att spränga kuffar i luften, så får man intrycket av att Erixon tror att bombarnas religion kan göras salongsfähig genom att de "extrema" inom denna religion jagas.

Jag tycker Erixon slår knut på sig själv. Visserligen går det fint att fånga och kasta ut radikala mullorna och stänga deras moskéer, om man skulle vilja det. Men londonbomberna borde väl visa att unga muselmaner, i väst uppfödda, lika gärna kan hämta bränsle för sin trosnit på långdistans?

Vill man stoppa jihadisterna - då måste hela deras religion förbjudas och jagas.

Muselmaner tror inte på samma gud som kristna

2006-05-26T20:11:00.000+02:00

Ett sextiotal danska präster och teologer har gått samman i ett nätverk för att bekämpa islam, rapporterar Ritzaus. Nätverket framhåller att Allah, islams gud, inte är densamme som Bibelns Gud, och att fullt samförstånd med islam därför skulle vara förräderi mot Kristus.

Läs mer hos Jihad i Malmö.

Oriana Fallaci om islam:

2006-05-06T10:52:00.000+02:00

"Vi har missförstått vad tolerans är... Varför skall muslimerna få bygga moskéer hos oss när jag inte får bygga ens ett litet kapell i deras hemländer?"

"... islam vill straffa oss om vi inte är muslimer, de önskar att erövra världen, det står i deras Mein Kampf, Koranen, och det skall man ta allvarligt... De förklarar sig som våra fiender. Allt detta snack om en radikal och en moderat islamism, en god och en dålig, det är bara sludder, det finns en islamisk tro och den återfinns i Koranen, och där står att du skall straffas och dödas om du inte är muslim, att kvinnor inte kan vara ledare, att kvinnor kan diskrimineras. Vi kan inte samexistera med sådana människor."

Axis of Evil

2006-05-03T22:30:00.000+02:00

Till och med statstelevisionen SVT tvingas erkänna: Mahmoud Aldebe, inflytelserik muslimsk ledare och förespråkare för sharialagstiftning, samarbetar med Broderskapsrörelsen.

Aldebe är ordförande för Sveriges Muslimska Förbund, en organisation som kräver införandet av en islamistisk apartheid i Sverige. Hans hustru kandiderar till riksdagen, högt upp på stockholmscenterns lista. Hon har offentligt stöttat sin makes krav på ökad islamistisk makt i Sverige.

Kurt Lundgren kräver förbud?

2006-03-14T11:47:00.000+01:00

Det är helt uppenbart, ett modernt västerländskt samhälle kan inte leva samman med islamiska värderingar från anno dazumal.

Syrisk psykolog dömer ut islam

2006-03-02T07:43:00.000+01:00

Syriskfödda kvinnliga psykologen Wafa Sultan, nu verksam i Los Angeles, läser i detta TV-inslag lusen av en imam: "Broder, du får gärna tro på stenar, vad mig anbelangar, bara du inte kastar dem på mig!...Vi har inte sett en enda jude spränga sig i luften på en tysk restaurang..bara muslimerna försvarar sin tro genom att döda människor."

Hur förbjuder man islam?

2006-02-19T18:25:00.000+01:00

Frågan har ställts vad ett förbud mot islam i Sverige skulle innebära.

Några tankar i den riktningen: I Sverige har vi stor vana på att förbjuda saker. En hel del av det politiskt förbjudningsbara är redan förbjudet, och vi vet hur det ska gå till för att fungera. Det handlar inte om hemlig polis, razzior och fängelsestraff. Istället används främst belöningar och bestraffningar i form av pengar. Denna metod fungerar utmärkt även för islam, eftersom svenska skattebetalare redan idag betalar för en stor del av den islamska verksamheten i riket.

Vill vi förbjuda islam? Då börjar vi med att återinföra 1951 års religionsfrihetslag, som faktiskt gällde så sent som vid millennieskiftet. I denna lags första paragraf stod att "envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse." I en "1a §" kan fogas exempelvis att "sammankomst eller sammanslutning för utövande av den islamska religionen är förbjuden". Är vi riktigt luriga kan vi bestämma oss för att återinföra religionsfrihetslagen utan något tillägg specifikt för islam, annat än möjligen i förarbetena. Vi törs nog utgå från att den breda allmänheten anser att islam stör samhällets lugn och ofta åstadkommer allmän förargelse!

Sedan vi genom att återinföra religionsfrihetslagen byggt en moralisk bas för vår förbudspolitik fortsätter vi med våra ekonomiska incitament, genom att 1.) dra in statsbidragen till de islamiska föreningarna och moskéerna,2.) genom att Ungdomsstyrelsen får nya direktiv för sin bidragsverksamhet, 3.) genom att kommunerna åläggs att inte betala ut aktivitetsbidrag eller annan stimulans för ungdoms- eller föreningsverksamhet som rör islamisk religionsutövning, 4.) möjligheten att få skolpeng för islamsk skolverksamhet försvinner.

Vissa incitament är inte av ekonomisk art. Om rätten att hålla islamska sammankomster eller bilda islamska sammanslutningar är begränsad finns förstås ingen grund att bevilja arbetstillstånd för imamer från utlandet.

Den viktigaste symbolfrågan i sammanhanget är kanske moskéerna. I Sverige finns ungefär halvdussinet riktiga moskébyggnader och därtill ett antal moskéer av mer provisorisk art. Det är uteslutet att skicka ut polis och stänga moskéerna, eller att åtala de ansvariga. Nej, istället införs en statlig moskéavgift. Syftet med denna är dels att fungera som incitament, och dels att finansiera den polisiära verksamhet som är kopplade till extremistisk islamistisk verksamhet.

Förbjud islam

2006-02-13T10:23:00.000+01:00

Bloggen har legat ganska så lågt ifråga om muhammedbilderna och hetsen mot Danmark. Orsaken är till stor del att det mesta redan hunnit sägas, och att det som händer är precis det som jag väntat ska hända.

I morse såg jag Tuve Skånberg (kd) i TV-soffan. Han argumenterade för införandet av ett religionsneutralt blasfemibrott; det skulle alltså bli straffbart att skoja med Muhammed. Det är naturligtvis helt fel väg att gå, vilket föranleder att jag drar fram ett av mina gamla förslag - att förbjuda islam i Sverige.

Paradoxalt har religionsfriheten blivit mycket viktigare som teoretiskt begrepp sedan samhället blev sekulariserat. Jag värderar inte religionsfriheten särskilt högt, utan här är den viktigaste faktorn att det finns en absolut frihet att avstå från religion, och att religion i övrigt är en samhällsangelägenhet och inte en privatsak. Sverige är ett sedan riksgrundandet kristet land, och därför ska man ha en absolut rätt att i Sverige endera utöva kristendom eller att vara ateist. Vad därutöver är, är det som för dagens befordrar samhällsnyttan.

Det som gynnar samhällsnyttan idag är att förbjuda islam i Sverige. Varför? Det viktigaste just idag är att bibehållandet av yttrandefriheten står i motsats till islams berättigade krav, om islam är tillåtet. Någon kanske skräms av utlandets reaktioner. Jag säger då, att den dag kristendomen är tillåten i Saudiarabien, då ska vi inte vara sämre än att vi tar skeden i vacker hand och tillåter islam, även om islam i det läget är ett hot mot vår medborgarrätt.

Stöd kravet - låna min banner i bloggformat!

Tvinga bildstormarna till underkastelse!

2006-01-31T17:50:00.000+01:00

Folkpartisten Niklas Frykman kan inte förstå varför palestinaaraberna hatar Sverige, trots att vi varje år hystar in åtminstone 275 miljoner kronor till palestinska myndigheten. Jag kan riktigt se Frykmans darrande underläpp när han med darrande stämma får fram "Var finns taaaacksamheten!".

Hade varit kul med en svensk utrikespolitik, men den är väl lika avskaffad som den svenska försvarspolitiken. Jag har ett par friska förslag till motåtgärder, när nu Muhammeds lärjungar förklarat svenskar persona non grata i hela sin del av världen:

1. Betala ingen u-hjälp till områden inne i "Dar-al-islam": Palestinska myndigheten (275 mkr), Libanon (47 mkr), Jordanien (60 mkr), Jemen (2 mkr), Iran (19 mkr), Irak (152 mkr), Algeriet (15 mkr), Indonesien (67 mkr), Bangladesh (196 mkr), Afghanistan (407 mkr), Kosovo (58 mkr), Kirigizistan (18 mkr), Tadzjikistan (23 mkr), Bosnien (115 mkr) och Albanien (42 mkr). Summa summarum 1 496 miljoner kronor. Håll inne pengarna åtminstone tills stormuftin av Jerusalem, helst på sina bara knän, ber svenskarna om ursäkt!

2. Betala inget mer för islams spridande inom Sverige innan Abd-el Haq och grabbarna går ut i TV och ber om ursäkt för att de "brusade upp". Pengarna till islam i Sverige betalas ut av Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund och de kommunala bidragen är inte inräknade. Det rör sig inte om några större belopp; för 2004 någonstans kring 4 650 000 kr, inklusive etableringsbidrag för nya moskéer. Men det är viktiga pengar: Kring senaste årsskiftet var moskén i Uppsala på väg att slå vantarna i bordet, men kunde fortsätta när bidragen började komma från Samarbetsnämnden.